superingrid

För några minuter sen dök den här låten upp på min spellista på iTunes. Sist jag lyssnade på låten satt jag längst bak på en buss och grät okontrollerat. Jag vet, det är blödigt, men det är sant. Fast ibland har jag svårt att tro på det själv, bara för att det är just den här låten. Jag har växt upp med den, jag har kunnat spela den på gitarr, jag har kunnat sjunga den utantill, men jag har knappt lyssnat på den sen den dagen. Jag kommer inte längre ihåg hur gammal jag var, jag kan ha gått i nian och jag kan ha börjat gymnasiet. Jag satt där på bussen, med smaken av dig på läpparna. Whiskey och så något sött, något oidentifierbart för de flesta men solklart för mig, din riktiga smak. Så som du smakat när vi var yngre, när vi bara var barn, innan allt. Jag minns att det hade varit en bra dag, jag hade varit inne i stan, men så gick jag på bussen och där var du. Jag ångrade med en gång att jag hade åkt in till stan, att jag hade bestämt mig för att ta just den här bussen hem. Och jag tackade gud för att jag hade åkt in till stan, att jag hade bestämt mig för att ta just den här bussen hem. Jag satte mig bredvid dig såklart, längst bak i det högra hörnet. Och du kysste mig såklart, så fort bussen rullade ut från nils ericsonsterminalen. Det var samma sak varje gång och bussen hann bara komma till hjalmar brantingsplatsen innan jag började gråta. Jag satt ihopkrupen i ditt knä och hörde musiken från dina hörlurar. Det är ju inte precis konstigt att jag är relationsfobiker. (men jag har hört att du mår bättre nu.)

Nationalteatern - bara om min älskade väntar

Eftersom jag jobbar natt och har all tid i världen tänkte jag bjuda er, mina läsare, på något väldigt speciellt, nämligen en intervju med mig själv. Tro det eller ej så är det nämligen vissa saker som jag inte brukar prata om. (jo jag vet, svårt att tro så som min käft går...) En del av er kanske vet svaren på vissa frågor, men förmodligen vet inte ens Kajsa allt ;p

Jag mjukstartar med en lätt fråga: Har jag något smeknamn?
Många tror att jag inte har något smeknamn, dels för att Ingrid inte riktigt ger några uppenbara alternativ till smeknamn, men främst för att jag ofta hävdar att jag inte har det. Men ingen i min familj kallar mig Ingrid. När jag var riktigt liten kunde jag av uppenbara skäl inte säga Ingrid, så jag förkortade det till Ninni, och det har jag hetat ända sen dess. Fast min mormor kallar mig Ninnan, och min mosters man kallar mig pinglan, och har gjort så ända sen han lärde mig att cykla för sådär sexton år sedan.

Fast jag har väldigt svårt för när andra människor kallar mig Ninni, eftersom det är så personligt förankrat hos mig och något som är väldigt knutet till min familj, så jag säger helt enkelt inte till någon att jag brukar kallas så. Det händer dock ibland att folk får reda på det ändå, tex kallar vissa av min systers vänner mig för det, eftersom hon alltid gör det även när dom är med, och det tycker jag inte om. Alls.

Vad är jag mest rädd för?

Två saker: Jag är helt sjukt rädd för spöken. Jag vet, fjantigt, men det kan inte hjälpas. Jag var det inte när jag var mindre men nu, när jag borde begripa bättre så är jag livrädd. Jag trodde inte ens på spöken tidigare, och jag vill helst inte erkänna att jag gör det nu, men det gör jag.

Men förutom min pinsamma rädsla för spöken så är jag också rädd för att något ska hända min syster. Jag har aldrig haft en bra relation till min syster och det är inte många som vet hur mycket jag tycker om henne, jag tror faktiskt inte ens hon vet det. Men oavsett vad som har hänt mellan oss tidigare och att hon sårat mig på alla tänkbara sätt så älskar jag henne oerhört mycket.

Ny fråga: Vad anser jag vara min sämsta egenskap?

En kombination av att jag inte vågar lite på människor och att jag litar för mycket på människor. Jag tenderar att tro det bästa om människor och fastän jag gång på gång är på min vakt i början så släpper jag in folk förr eller senare. Och av någon anledning så verkar jag dra till mig människor som tycker det är kul att utnyttja detta. Plus att jag kan vara riktigt elak. Inte precis en egenskap jag är stolt över. Men det ska till något extraordinärt för att den sidan av mig ska komma fram. Visst, jag kan vara tyken ganska ofta, men riktigt elak är jag sällan. Men jag kan.

Ok, så vad är min bästa egenskap då?

Att jag ändå litar på människor :) Att jag vågar.

Vem var den första jag var kär i?

Fredrik Sundberg. Jag var sex år och han var fem.

När var jag riktigt kär senast?

När jag var tolv. I Erik Sundberg. Han var trots efternamnet inte släkt med Fredrik.

Nästa fråga: Hur straight är jag?
Intressant fråga, jag ser mig själv (och det gör nog alla andra också) som väldigt straight. Det är väl ingen underdrift att säga att jag älskar killar. Väldigt mycket. Men något som ingen utom jag vet (tills nu då) är att jag hade en crush på en tjej jag jobbade ihop med när jag var arton. Hon hette Donia och jag har fortfarande inte sett någon som är vackrare än vad hon var. Hon pluggade till sjuksköterska och sommarjobbade på samma avdelning som jag på sjukhuset i Kungälv. Och jag kunde överhuvudtaget inte koncentrera mig på någonting så fort hon var i närheten. Men jag antar att det var undantaget som bekräftar regeln så att säga, för både innan och efter det har det varit killar och bara killar som gällt.

Men jag går vidare, fler personliga frågor förstås.

Finns det någon jag skulle kunna döda för?

Ja. Min syster. Inte säker på att hon skulle göra det för mig dock, men jag får väl hoppas det.

Har jag någon gång tagit droger?

Trots att många (tydligen typ alla) tror annorlunda så har jag aldrig testat droger. Jag har däremot druckit kokablads-te. Det blev man pigg av. Jag började festa ordentligt våren innan jag fyllde tretton, och jag har blivit erbjuden både det ena och det andra, men alkohol och tobak har räckt för mig alltså.

Vem beundrar jag mest?

Svårt val mellan min mamma och min mormor. Min mamma eftersom hon började plugga till läkare när jag var fyra år och min syster sex år. Hon missade inte en enda tenta på fem och ett halvt år samtidigt som jag aldrig kände att hon inte fanns där för mig alltid.

Min mormor för att hon har klarat så mycket i sitt liv. Hon blev tillsammans med min morfar när hon var nitton år, flyttade från sina åtta syskon i uppland till min morfars gård utanför Lemnhult här i småland. Hon gifte sig på sin tjugoårsdag och fick min mamma sex månader senare. När hon var tjugosex var hon fyrabarnsmamma. Sen väntade hon tills barnen växte upp, fick min morfar att lära henne köra bil, tog körkort och skilde sig.

När hon och hennes sambo flyttade till Vetlanda i höstas så gick vi in i en butik där och mormor ställde sig och bara stirrade på en rödsvart hundtandsmönstrad kappa. Hon hade nämligen sparat alla sina pengar en gång när hon var tjugotvå och köpt en sådan kappa till sig själv, och hon älskade den. Hon kände sig som den vackraste i världen i den kappan. Men efter ett par veckor visade det sig att mamma hade behövt nya vinterbyxor, så det tog inte lång stund innan mamma tultade runt i små rödsvarta byxor istället.

Många säger att jag alltid är så glad, men är jag verkligen det?

Nope. Oftast är jag faktiskt väldigt glad, men once in a while så är jag verkligen inte så glad som jag verkar. Jag fejkar helt enkelt. Klart att jag skulle kunna säga till folk att jag inte mår bra, men jag tycker inte om när folk vet att jag inte mår bra.

När grät jag sist och varför?

Den åttonde, när jag skrev inlägget om min farmor. Inte för att jag saknar henne, vilket jag i och för sig gör, utan för att jag verkligen insåg hur lite jag vet om hennes liv och att jag aldrig kommer kunna fråga henne om det.

Vad tycker jag är riktigt jävla skitäckligt?

Hår. Kroppsbehåring. Ok, inte normal hårväxt i normala mängder på normala ställen, men det finns inget äckligare än riktigt håriga människor. Det äckligaste jag någonsin varit med om var en sommar när jag hamnade bredvid vad som måste ha varit Göteborgs hårigaste man på spårvagnen. Jag fick gå av och spy. Ja, jag vet, det är inte snällt av mig, men jag kan inte hjälpa det!

Jag har ju gått på en Waldorf-skola, vad har jag lärt mig där som ingen annan har en aning om att jag kan?

Det är inte många som vet det, men jag är helt sjukt bra på att sy böcker! (ja, ni läste rätt, SY böcker.) När jag gick på Fredkullaskolan fick vi nämligen göra våra egna böcker och jag var grym på det! Jag lärde mig även att vika ett papper på mitten helt perfekt och att hålla en kopparstav bakom huvudet, släppa den och fånga den igen bakom ryggen.

Jag brukar ju få höra (och själv säga) att jag är ganska slampig av mig, men är jag verkligen det?

Ja. Eller, oftast i alla fall. Jag tycker om sex. Vissa människor tycker ju att man ska vara kär i personen man har sex med. Det tycker inte jag att man behöver. Sålänge man tycker om personen, även om det bara är för stunden? Men vad inte många vet är att jag faktiskt kan vara riktigt pryd ibland! Jag ska inte gå in på hur, när och var precis, men ibland så tittar den pryda sidan av Ingrid fram minsann.

Är det något mer som inte så många vet om mig?

Jag vet inte riktigt, kanske att jag inte tycker om någon form av våld men ändå är, om jag får säga det själv, fullt kapabel till att slå någon på käften om det skulle komma till det. Jag har övat på ett par stycken i mina dar nämligen...

Jag var ju mobbad när jag var liten, men hur slutade det egentligen?

När jag var mobbad så var det ingen som egentligen gjorde något åt det, så en dag fick jag nog helt enkelt. Jag minns precis när det var. Jag stog i kön i bamba (that's skolmatsalen för er som inte kommer från Göteborg) och J. trängde sig före. J. var en av dom som mobbade mig värst och han var alltså inte helt snäll. När jag sa till honom att han skulle ställa sig sist i kön sa han något elakt som vanligt, och det var då jag fick nog. Jag frågade honom hur kul han skulle tycka det var om jag kallade honom elaka saker hela tiden, varpå han svarade att jag fick kalla honom vad jag ville, han skulle ändå inte bry sig. Sagt och gjort. Det tog ett par veckor, sen reagerade lärarna, (vilket jag fann ytterst ironiskt eftersom han och många med honom varit på mig i fyra år utan att dom så mycket som sa ett ord om det) men jag hade ju hans ord på att jag fick säga vad jag ville till honom. Det tog någon vecka till och han fick nog. Jag vann. Fast sen visste ju resten av mobbarna såklart inte vad dom skulle göra, så nästan halva skolan ignorerade mig helt enkelt i ett år eller så tills dom trodde att allt var ok och dom började prata med mig igen.

Vad tycker jag är värst med mitt jobb?

Man kanske kan tro att det är att hjälpa tjejen jag har hand om på toa och så, men det är det inte. Det är det faktum att jag blir så frustrerad på henne bland. Gissa om jag känner mig elak då. Det är ju inte hennes fel att hon inte fattar att man inte ska banka huvudet i väggen eller kasta saker eller så. Ändå blir jag nästan arg på henne ibland när hon gör det.

Kategorierna på frågorna varierar väldigt mycket, först är det huruvida jag är slampig eller inte, sen helt plötsligt om när jag blev mobbad och efter det mitt jobb. Varför hoppar jag så?

För att klockan är 05.40 på morgonen och jag varit uppe sen halv nio i går morse. Jag är ganska trött om man säger så och orkar helt enkelt inte hålla på och göra snygga övergångar mellan en fråga till nästa.

Varför har jag inte ställt lite mer personliga frågor, jag som oftast inte har några problem med att prata om sex, olika saker som påverkat mig både positivt och negativt, ja allt mellan himmel och jord egentligen?

För att jag inte är säker på att de som läser min blogg verkligen vill veta sånt. Men jag ska ju jobba sammanlagt åtta nätter till, så om någon skulle vilja veta lite mer personliga saker (har jag ganska svårt att tro dock) så är det klart att jag berättar. Nu när inte mamma läser bloggen längre liksom ;p

det här inlägget skrev jag vid tre nån gång i natt...

När jag har tråkigt så googlar jag. Nu har jag tråkigt. Eftersom jag om bara några månader ska dra till mexico och plugga på Universidad Iberoamericana så bestämde jag mig för att checka läget lite! Fick reda på massor med intressanta fakta, bland annat att Luis E. Miramontes jobbar där. Han uppfann det första orala preventivmedlet. All cred åt honom liksom :P Sen jobbar Rosario Green där, hon har varit mexicos utrikesminister. Och Jorge González Torres, grundaren av Partido Verde Ecologista de México, alltså deras miljöparti.

Bland tidigare studenter kan nämnas Vicente Fox Quesada, mexicos president mellan 2000 och 2006, Guillermo Arriaga och Alejandro González Iñárritu som gjort Amores Perros, 21 Grams och babel och en av världens vackrast kvinnor, Salma Hayek. Men den absolut, utan någon som helst tvekan coolaste tidigare studenten vid Universidad Iberoamericana är wreslingstjärnan El hijo Del Santo!

visst är han söt som hjälper små sköldpaddebäbisar ner till havet. Men låt inte det lura er, efter att jag googlat vidare på honom har jag nu lärt mig att hans signaturmoves inkluderar headscissors takedown, suicide dive (!) och diving headbutt?

Idag är det den internationella kvinnodagen. Och jag hade tänkt skriva om min mormor. Jag skrev till och med ett inlägg om henne inatt. Men sen ändrade jag mig. Jag insåg nämligen hur mycket jag vet om min mormor, men hur lite jag vet om min farmor. Så jag bestämde mig för att skriva om henne istället.

Min farmor hette Inger Engla Pettersson, och jag vet nästan ingenting om henne. Jag vet nästan inga detaljer om hennes liv och nästan inget personligt. Jag vet inte ens vad hennes pappa hette. Hon pratade sällan om sitt liv innan hon gifte sig, och hon pratade aldrig om sina föräldrar. Jag vet att hennes mamma dog av TBC, men det sa aldrig farmor till någon. Hon förnekade det till och med när hon fyllde i det lilla kortet om släktingars sjukdomshistorik när pappa föddes. TBC var väldigt stigmatiserat och förknippat med fattigdom, så det var inget man pratade om. Hon pratade inte heller om att hennes pappa dog av diabetes orsakad av alkoholism när hon var 14.

Men ibland, ibland pratade hon om Pontus och Elsa, paret som tog hand om henne och som hon bodde hos tills hon gifte sig med min farfar. När hon gifte sig var hon nitton och farfar var 27. Han hade bott på gården bredvid hennes hus utanför Lysekil, och dom flyttade till Uddevalla. Där fick hon ett barn, Bengt, och efter en flytt till Jörlanda fick hon ett barn till, min pappa.

Det är väldigt mycket jag inte vet om min farmor. Jag vet inte vad hon drömde om när hon var i min ålder, vad hon ville jobba med eller om hon hellre velat ha döttrar istället för två söner. Jag vet inte vad hon brann för, vilken sorts böcker hon tyckte om att läsa eller vilken sorts musik hon helst lyssnade på.

Men jag vet att hon hatade vapen och att hon stog på stränderna i Lysekil och hörde sjöslagen mellan Norge och Tyskland under andra världskriget. Jag vet att hon bar på en gen som gjorde en av hennes söner steril och som med hundra procents säkerhet borde ha gjort även den andra sonen steril. Jag vet att detta gjorde henne djupt ångerfull, men att hon aldrig erkände det för någon. Jag vet att hon tyckte det var tråkigt att laga mat men aldrig erkände det för någon. Jag vet att hon inte tyckte om att dricka alkohol, inte bara för att hennes pappa drack ihjäl sig, utan också för att hon inte tyckte om känslan av att tappa kontrollen när hon blev berusad. Jag vet att hon jobbade på ICA i Stenungsund i många år och att hon stolt kunde berätta att hon en gång fick växla en 10 000-kronors sedel.

Jag vet också att jag är lik henne. En gång när jag körde henne till sjukhuset i Uddevalla och vägrade låta henne gå genom halva staden för att komma fram så frågade hon mig varifrån jag fått min envishet. Jag är nog den enda i släkten som var envisare än henne. Hon hanterade svåra situationer på samma sätt som jag tenderar att göra, genom att stänga in det och inte prata om det. Jag vet också att jag är lik henne till utseendet. Det var en tanke jag inte ens hade tänkt innan, men på hennes begravning kom hennes bästa kompis när hon var 18 år fram till mig och sade till mig att hon direkt förstått att jag var hennes barnbarn. Jag såg ut exakt som henne.

Min farmor dog dagen innan jag flyttade till Växjö, och det låter konstigt, men det kändes väldigt skönt. Hon var sjuk ganska länge och jag vet inte om jag hade klarat att flytta 30 mil bort när hon bara hade några dagar kvar att leva. Men det behövde jag alltså inte.