superingrid

Idag är det den internationella kvinnodagen. Och jag hade tänkt skriva om min mormor. Jag skrev till och med ett inlägg om henne inatt. Men sen ändrade jag mig. Jag insåg nämligen hur mycket jag vet om min mormor, men hur lite jag vet om min farmor. Så jag bestämde mig för att skriva om henne istället.

Min farmor hette Inger Engla Pettersson, och jag vet nästan ingenting om henne. Jag vet nästan inga detaljer om hennes liv och nästan inget personligt. Jag vet inte ens vad hennes pappa hette. Hon pratade sällan om sitt liv innan hon gifte sig, och hon pratade aldrig om sina föräldrar. Jag vet att hennes mamma dog av TBC, men det sa aldrig farmor till någon. Hon förnekade det till och med när hon fyllde i det lilla kortet om släktingars sjukdomshistorik när pappa föddes. TBC var väldigt stigmatiserat och förknippat med fattigdom, så det var inget man pratade om. Hon pratade inte heller om att hennes pappa dog av diabetes orsakad av alkoholism när hon var 14.

Men ibland, ibland pratade hon om Pontus och Elsa, paret som tog hand om henne och som hon bodde hos tills hon gifte sig med min farfar. När hon gifte sig var hon nitton och farfar var 27. Han hade bott på gården bredvid hennes hus utanför Lysekil, och dom flyttade till Uddevalla. Där fick hon ett barn, Bengt, och efter en flytt till Jörlanda fick hon ett barn till, min pappa.

Det är väldigt mycket jag inte vet om min farmor. Jag vet inte vad hon drömde om när hon var i min ålder, vad hon ville jobba med eller om hon hellre velat ha döttrar istället för två söner. Jag vet inte vad hon brann för, vilken sorts böcker hon tyckte om att läsa eller vilken sorts musik hon helst lyssnade på.

Men jag vet att hon hatade vapen och att hon stog på stränderna i Lysekil och hörde sjöslagen mellan Norge och Tyskland under andra världskriget. Jag vet att hon bar på en gen som gjorde en av hennes söner steril och som med hundra procents säkerhet borde ha gjort även den andra sonen steril. Jag vet att detta gjorde henne djupt ångerfull, men att hon aldrig erkände det för någon. Jag vet att hon tyckte det var tråkigt att laga mat men aldrig erkände det för någon. Jag vet att hon inte tyckte om att dricka alkohol, inte bara för att hennes pappa drack ihjäl sig, utan också för att hon inte tyckte om känslan av att tappa kontrollen när hon blev berusad. Jag vet att hon jobbade på ICA i Stenungsund i många år och att hon stolt kunde berätta att hon en gång fick växla en 10 000-kronors sedel.

Jag vet också att jag är lik henne. En gång när jag körde henne till sjukhuset i Uddevalla och vägrade låta henne gå genom halva staden för att komma fram så frågade hon mig varifrån jag fått min envishet. Jag är nog den enda i släkten som var envisare än henne. Hon hanterade svåra situationer på samma sätt som jag tenderar att göra, genom att stänga in det och inte prata om det. Jag vet också att jag är lik henne till utseendet. Det var en tanke jag inte ens hade tänkt innan, men på hennes begravning kom hennes bästa kompis när hon var 18 år fram till mig och sade till mig att hon direkt förstått att jag var hennes barnbarn. Jag såg ut exakt som henne.

Min farmor dog dagen innan jag flyttade till Växjö, och det låter konstigt, men det kändes väldigt skönt. Hon var sjuk ganska länge och jag vet inte om jag hade klarat att flytta 30 mil bort när hon bara hade några dagar kvar att leva. Men det behövde jag alltså inte.