superingrid

Jag och min moster var på bio igår. Egentligen skulle jenny varit med, och egentligen skulle vi gått förra tisdagen. Men vi glömde bort det alla tre. Nu såhär i efterhand har jag förstås väldans svårt att se hur vi kunde glömma bort att se A Single Man. Vi valde den mest för att vi trodde att den skulle vara snyggt gjord, och det kommer man ju ganska långt med. Den är ju regisserad och producerad av Tom Ford, och hur kan en film inte vara snyggt gjord när det är en designer som dessutom är arkitekt som gjort den liksom?

Men filmen förvånade mig. Och min moster. Vi bara satt och stirrade på varandra när eftertexterna rullade. och undrade om vi kunde stanna i salongen tills nästa visning började. Sen sa vi båda att det var en av de bästa filmerna vi någonsin sett. Inte bara den snyggaste.

Jag har inte bloggat på länge. Det finns såklart en orsak till detta. Det är svårt att blogga när ens mamma är döende. Och ännu svårare att blogga när man helt plötsligt inte har någon mamma längre. Det finns ju liksom inget man kan skriva om. I över ett år har allt i mitt liv kretsat kring min mamma. Och då är det svårt att skriva en massa nonsens, att skriva om saker som ju egentligen inte har någon betydelse i det stora hela. Det har liksom inte funkat att skriva om sin dag när man sitter i cafeterian på Sahlgrenska och väntar på att ens mamma ska få cellgifter.

Men nu har jag börjat fundera på att blogga igen. Jag tycker ju att det är kul att skriva. Och jag måste ju vara hyfsat bra på det eftersom ni fortfarade tittar in här efter ett halvårs helt uppehåll. Men jag kommer nog inte att skriva lika ofta som jag gjorde innan. och jag kommer inte att skriva om min mamma. Det är för privat.