Saker ni (kanske) inte visste om mig.
Eftersom jag jobbar natt och har all tid i världen tänkte jag bjuda er, mina läsare, på något väldigt speciellt, nämligen en intervju med mig själv. Tro det eller ej så är det nämligen vissa saker som jag inte brukar prata om. (jo jag vet, svårt att tro så som min käft går...) En del av er kanske vet svaren på vissa frågor, men förmodligen vet inte ens Kajsa allt ;p
Jag mjukstartar med en lätt fråga: Har jag något smeknamn?
Många tror att jag inte har något smeknamn, dels för att Ingrid inte riktigt ger några uppenbara alternativ till smeknamn, men främst för att jag ofta hävdar att jag inte har det. Men ingen i min familj kallar mig Ingrid. När jag var riktigt liten kunde jag av uppenbara skäl inte säga Ingrid, så jag förkortade det till Ninni, och det har jag hetat ända sen dess. Fast min mormor kallar mig Ninnan, och min mosters man kallar mig pinglan, och har gjort så ända sen han lärde mig att cykla för sådär sexton år sedan.
Fast jag har väldigt svårt för när andra människor kallar mig Ninni, eftersom det är så personligt förankrat hos mig och något som är väldigt knutet till min familj, så jag säger helt enkelt inte till någon att jag brukar kallas så. Det händer dock ibland att folk får reda på det ändå, tex kallar vissa av min systers vänner mig för det, eftersom hon alltid gör det även när dom är med, och det tycker jag inte om. Alls.
Vad är jag mest rädd för?
Två saker: Jag är helt sjukt rädd för spöken. Jag vet, fjantigt, men det kan inte hjälpas. Jag var det inte när jag var mindre men nu, när jag borde begripa bättre så är jag livrädd. Jag trodde inte ens på spöken tidigare, och jag vill helst inte erkänna att jag gör det nu, men det gör jag.
Men förutom min pinsamma rädsla för spöken så är jag också rädd för att något ska hända min syster. Jag har aldrig haft en bra relation till min syster och det är inte många som vet hur mycket jag tycker om henne, jag tror faktiskt inte ens hon vet det. Men oavsett vad som har hänt mellan oss tidigare och att hon sårat mig på alla tänkbara sätt så älskar jag henne oerhört mycket.
Ny fråga: Vad anser jag vara min sämsta egenskap?
En kombination av att jag inte vågar lite på människor och att jag litar för mycket på människor. Jag tenderar att tro det bästa om människor och fastän jag gång på gång är på min vakt i början så släpper jag in folk förr eller senare. Och av någon anledning så verkar jag dra till mig människor som tycker det är kul att utnyttja detta. Plus att jag kan vara riktigt elak. Inte precis en egenskap jag är stolt över. Men det ska till något extraordinärt för att den sidan av mig ska komma fram. Visst, jag kan vara tyken ganska ofta, men riktigt elak är jag sällan. Men jag kan.
Ok, så vad är min bästa egenskap då?
Att jag ändå litar på människor :) Att jag vågar.
Vem var den första jag var kär i?
Fredrik Sundberg. Jag var sex år och han var fem.
När var jag riktigt kär senast?
När jag var tolv. I Erik Sundberg. Han var trots efternamnet inte släkt med Fredrik.
Nästa fråga: Hur straight är jag?
Intressant fråga, jag ser mig själv (och det gör nog alla andra också) som väldigt straight. Det är väl ingen underdrift att säga att jag älskar killar. Väldigt mycket. Men något som ingen utom jag vet (tills nu då) är att jag hade en crush på en tjej jag jobbade ihop med när jag var arton. Hon hette Donia och jag har fortfarande inte sett någon som är vackrare än vad hon var. Hon pluggade till sjuksköterska och sommarjobbade på samma avdelning som jag på sjukhuset i Kungälv. Och jag kunde överhuvudtaget inte koncentrera mig på någonting så fort hon var i närheten. Men jag antar att det var undantaget som bekräftar regeln så att säga, för både innan och efter det har det varit killar och bara killar som gällt.
Men jag går vidare, fler personliga frågor förstås.
Finns det någon jag skulle kunna döda för?
Ja. Min syster. Inte säker på att hon skulle göra det för mig dock, men jag får väl hoppas det.
Har jag någon gång tagit droger?
Trots att många (tydligen typ alla) tror annorlunda så har jag aldrig testat droger. Jag har däremot druckit kokablads-te. Det blev man pigg av. Jag började festa ordentligt våren innan jag fyllde tretton, och jag har blivit erbjuden både det ena och det andra, men alkohol och tobak har räckt för mig alltså.
Vem beundrar jag mest?
Svårt val mellan min mamma och min mormor. Min mamma eftersom hon började plugga till läkare när jag var fyra år och min syster sex år. Hon missade inte en enda tenta på fem och ett halvt år samtidigt som jag aldrig kände att hon inte fanns där för mig alltid.
Min mormor för att hon har klarat så mycket i sitt liv. Hon blev tillsammans med min morfar när hon var nitton år, flyttade från sina åtta syskon i uppland till min morfars gård utanför Lemnhult här i småland. Hon gifte sig på sin tjugoårsdag och fick min mamma sex månader senare. När hon var tjugosex var hon fyrabarnsmamma. Sen väntade hon tills barnen växte upp, fick min morfar att lära henne köra bil, tog körkort och skilde sig.
När hon och hennes sambo flyttade till Vetlanda i höstas så gick vi in i en butik där och mormor ställde sig och bara stirrade på en rödsvart hundtandsmönstrad kappa. Hon hade nämligen sparat alla sina pengar en gång när hon var tjugotvå och köpt en sådan kappa till sig själv, och hon älskade den. Hon kände sig som den vackraste i världen i den kappan. Men efter ett par veckor visade det sig att mamma hade behövt nya vinterbyxor, så det tog inte lång stund innan mamma tultade runt i små rödsvarta byxor istället.
Många säger att jag alltid är så glad, men är jag verkligen det?
Nope. Oftast är jag faktiskt väldigt glad, men once in a while så är jag verkligen inte så glad som jag verkar. Jag fejkar helt enkelt. Klart att jag skulle kunna säga till folk att jag inte mår bra, men jag tycker inte om när folk vet att jag inte mår bra.
När grät jag sist och varför?
Den åttonde, när jag skrev inlägget om min farmor. Inte för att jag saknar henne, vilket jag i och för sig gör, utan för att jag verkligen insåg hur lite jag vet om hennes liv och att jag aldrig kommer kunna fråga henne om det.
Vad tycker jag är riktigt jävla skitäckligt?
Hår. Kroppsbehåring. Ok, inte normal hårväxt i normala mängder på normala ställen, men det finns inget äckligare än riktigt håriga människor. Det äckligaste jag någonsin varit med om var en sommar när jag hamnade bredvid vad som måste ha varit Göteborgs hårigaste man på spårvagnen. Jag fick gå av och spy. Ja, jag vet, det är inte snällt av mig, men jag kan inte hjälpa det!
Jag har ju gått på en Waldorf-skola, vad har jag lärt mig där som ingen annan har en aning om att jag kan?
Det är inte många som vet det, men jag är helt sjukt bra på att sy böcker! (ja, ni läste rätt, SY böcker.) När jag gick på Fredkullaskolan fick vi nämligen göra våra egna böcker och jag var grym på det! Jag lärde mig även att vika ett papper på mitten helt perfekt och att hålla en kopparstav bakom huvudet, släppa den och fånga den igen bakom ryggen.
Jag brukar ju få höra (och själv säga) att jag är ganska slampig av mig, men är jag verkligen det?
Ja. Eller, oftast i alla fall. Jag tycker om sex. Vissa människor tycker ju att man ska vara kär i personen man har sex med. Det tycker inte jag att man behöver. Sålänge man tycker om personen, även om det bara är för stunden? Men vad inte många vet är att jag faktiskt kan vara riktigt pryd ibland! Jag ska inte gå in på hur, när och var precis, men ibland så tittar den pryda sidan av Ingrid fram minsann.
Är det något mer som inte så många vet om mig?
Jag vet inte riktigt, kanske att jag inte tycker om någon form av våld men ändå är, om jag får säga det själv, fullt kapabel till att slå någon på käften om det skulle komma till det. Jag har övat på ett par stycken i mina dar nämligen...
Jag var ju mobbad när jag var liten, men hur slutade det egentligen?
När jag var mobbad så var det ingen som egentligen gjorde något åt det, så en dag fick jag nog helt enkelt. Jag minns precis när det var. Jag stog i kön i bamba (that's skolmatsalen för er som inte kommer från Göteborg) och J. trängde sig före. J. var en av dom som mobbade mig värst och han var alltså inte helt snäll. När jag sa till honom att han skulle ställa sig sist i kön sa han något elakt som vanligt, och det var då jag fick nog. Jag frågade honom hur kul han skulle tycka det var om jag kallade honom elaka saker hela tiden, varpå han svarade att jag fick kalla honom vad jag ville, han skulle ändå inte bry sig. Sagt och gjort. Det tog ett par veckor, sen reagerade lärarna, (vilket jag fann ytterst ironiskt eftersom han och många med honom varit på mig i fyra år utan att dom så mycket som sa ett ord om det) men jag hade ju hans ord på att jag fick säga vad jag ville till honom. Det tog någon vecka till och han fick nog. Jag vann. Fast sen visste ju resten av mobbarna såklart inte vad dom skulle göra, så nästan halva skolan ignorerade mig helt enkelt i ett år eller så tills dom trodde att allt var ok och dom började prata med mig igen.
Vad tycker jag är värst med mitt jobb?
Man kanske kan tro att det är att hjälpa tjejen jag har hand om på toa och så, men det är det inte. Det är det faktum att jag blir så frustrerad på henne bland. Gissa om jag känner mig elak då. Det är ju inte hennes fel att hon inte fattar att man inte ska banka huvudet i väggen eller kasta saker eller så. Ändå blir jag nästan arg på henne ibland när hon gör det.
Kategorierna på frågorna varierar väldigt mycket, först är det huruvida jag är slampig eller inte, sen helt plötsligt om när jag blev mobbad och efter det mitt jobb. Varför hoppar jag så?
För att klockan är 05.40 på morgonen och jag varit uppe sen halv nio i går morse. Jag är ganska trött om man säger så och orkar helt enkelt inte hålla på och göra snygga övergångar mellan en fråga till nästa.
Varför har jag inte ställt lite mer personliga frågor, jag som oftast inte har några problem med att prata om sex, olika saker som påverkat mig både positivt och negativt, ja allt mellan himmel och jord egentligen?
För att jag inte är säker på att de som läser min blogg verkligen vill veta sånt. Men jag ska ju jobba sammanlagt åtta nätter till, så om någon skulle vilja veta lite mer personliga saker (har jag ganska svårt att tro dock) så är det klart att jag berättar. Nu när inte mamma läser bloggen längre liksom ;p
Nu ska jag sova. Godnatt. Eller nåt.
