superingrid

För några minuter sen dök den här låten upp på min spellista på iTunes. Sist jag lyssnade på låten satt jag längst bak på en buss och grät okontrollerat. Jag vet, det är blödigt, men det är sant. Fast ibland har jag svårt att tro på det själv, bara för att det är just den här låten. Jag har växt upp med den, jag har kunnat spela den på gitarr, jag har kunnat sjunga den utantill, men jag har knappt lyssnat på den sen den dagen. Jag kommer inte längre ihåg hur gammal jag var, jag kan ha gått i nian och jag kan ha börjat gymnasiet. Jag satt där på bussen, med smaken av dig på läpparna. Whiskey och så något sött, något oidentifierbart för de flesta men solklart för mig, din riktiga smak. Så som du smakat när vi var yngre, när vi bara var barn, innan allt. Jag minns att det hade varit en bra dag, jag hade varit inne i stan, men så gick jag på bussen och där var du. Jag ångrade med en gång att jag hade åkt in till stan, att jag hade bestämt mig för att ta just den här bussen hem. Och jag tackade gud för att jag hade åkt in till stan, att jag hade bestämt mig för att ta just den här bussen hem. Jag satte mig bredvid dig såklart, längst bak i det högra hörnet. Och du kysste mig såklart, så fort bussen rullade ut från nils ericsonsterminalen. Det var samma sak varje gång och bussen hann bara komma till hjalmar brantingsplatsen innan jag började gråta. Jag satt ihopkrupen i ditt knä och hörde musiken från dina hörlurar. Det är ju inte precis konstigt att jag är relationsfobiker. (men jag har hört att du mår bättre nu.)

Nationalteatern - bara om min älskade väntar