Emma del 3.
Nu när vi har kommit fram till den tredje och sista delen i följetongen om Emma Ragnell så kanske ni undrar hur vi träffades. Och det ska ni få reda på minsann. Det är nämligen en kärlekshistoria som borde gå till historien, den är som tagen ur en hollywoodfilm. Det hela var Helens fel. Eller tack vare Helen, hur man nu vill se på det. Helen och jag hade nämligen bestämt att vi skulle fika inne i stan, men den lilla virrpannan hade dubbelbokat och sagt att hon kunde fika med Emma med. Så hon slog helt enkelt två flugor i en smäll och sen satt vi där på café Vasa och fikade för fulla muggar. Sen gick vi åt våra håll och det hade kunnat vara det om inte jag och Jessica varit inne i stan och shoppat några dagar senare. När vi slog oss ner för att käka lunch såg jag nämligen emma igen, och när hon stod där och skopade glass i glasskiosken kände jag att jag bara var tvungen att gå och säga hej. Fastän jag knappt kände henne. Jag menar, en timmes fika med en kompis kompis brukar ju inte leda till en vidare vänskap precis.
Men jag kastade i mig maten och släpade med mig Jessica med löfte om att köpa glass till henne. Och sen så var det vi. Det var innan hon fick sin lägenhet så när vi gick ut brukade vi sova bak i min bil så att vi kunde ta sista bussen hem och därmed ha så roligt som möjligt så länge som möjligt. Och roligt hade vi. En gång så festade vi till ordentligt när min mobil ringde helt plötsligt. Klockan var över tolv och det visade sig att jag var tvungen att jobba dagen efter. Kl 06.30. Så vi gjorde det enda rätta och tackade ja till grabbarna vid bordet brevids förslag om att joina dem i deras kamekaze-drickande. Vi satt där och drack pitcher efter pitcher innan vi drog hem till två av dom på efterfest. Tror vi sov ungefär en halvtimme innan vi brutalt väckte den ena killen och tvingade honom att köra mig till Kungälv. Vi höll på att dö när en tysk van tvärbromsade framför oss, men fram till sjukhuset kom vi. Jag var fortfarande full och fick be chefen om hjälp när jag inte kom ihåg koden till omklädningsrummet och jag satt där med fyllefrossa när dom andra drack elva-kaffe. Men det var en av dom bästa kvällarna i mitt liv.
Men sen sket det sig. Ordentligt. Sådär så att man inte skulle önska sin värsta fiende det. (Eller, det gör jag.) Jag ska inte gå in på vad som hände, det hjälper ju ingen, men det var inte bra. Det blev lite värre och lite värre och sen kulminerade det en sen kväll på Ytterby busstation. Efter några månader blev det dock lite bättre igen för att snabbt bli som det var innan. Men sen hände det något. Och när jag satt där söndergråten i soffan utan att veta vad som var upp och ner så slog det mig att jag var tvungen att ringa Emma. Att jag behövde berätta för henne vad som hade hänt, oavsett hur hon reagerade. Vi hade nämligen inte varit särskilt snälla mot varandra under den här tiden, men jag visste att det fanns liksom inget annat att göra. Hon var den enda som kunde förstå.
Så jag, den mest konflikträdda personen i världen ringde henne. Sa som det var, vad som hade hänt och frågade om vi kunde prata om det. Och det gick för sig så jag satte mig i bilen och åkte hem till henne. Jag har nog aldrig varit så nervös i hela mitt liv men precis som jag kände den där gången med jessica att jag var tvungen att gå fram och prata med henne kände jag nu att jag var tvungen att göra det igen. Och prata gjorde vi. Hela natten. Om precis allting. Om allt jag gjort och allt hon gjort och allt som gjorts mot oss. Jag tror att vi båda två kände att oavsett vad som hände sen var vi tvungna att få ur oss allt. Vi hade båda gjort fel men det fanns en anledning till det och det hade inte någon av oss kunnat styra. Så vi gjorde det enda rätta och förlät varandra. Vilket inte var så svårt när all fakta kom fram och vi insåg att det inte på långa vägar hade varit vi som styrt bråket dit det hamnade.
Nu, nästan precis två år senare så vet jag inte vad jag hade gjort utan Emma. Med risk för att låta äckligt sentimental (men helt i stil med hollywoodfilmen) så hör vi ihop. Det är hon och jag liksom. Det kan gå månader mellan gångerna vi ses men det är ändå likadant när vi väl ses igen. Emma är anledningen till att jag ler varje gång jag åker förbi pendelparkeringen parkera bilen innan vi drog ut, till att jag ständigt längtar hem till Göteborg och till att jag till och med tycker att det var lite kul ändå att IFK vann det där SM-guldet.
